21-07-11: Jag har inte mått illa på två hela dagar!! Första dagarna som jag inte gör det. Min sista jobbdag i fredags var inte rolig. På förmiddagen behövde jag spy men hade inte ätit så mycket så det blir bara lite. Vid ett till tillfälle kände jag också det men klarade mig precis. Men jag mådde dåligt ända till kl. 18 då jag slutade. En lång sista vecka men nu har jag SEMESTER och kanske är det därför jag mått bra = jag kan ta dagarna i mitt eget tempo. Det bästa är att jag hade energi till att fara på gymmet både igår och idag, första gångerna sedan jag blev gravid. Det kändes SÅ bra och min kropp behövde få träna. Jag hoppas verkligen att jag orkar träna en del under semestern när jag kan bestämma själv hur mina dagar ska se ut. Jag tar en dag i taget men jag har en bra känsla.
21-07-15: Igår gjorde vi Nipt test, och vi får svar på testerna nästa fredag. Vi får även veta kön då, det känns helt galet. Jag är så glad för ultraljudet, att få höra hjärtat slå kändes fint. Nu är det på riktigt. Idag berättade vi för Emils mamma och systrar. Så glad att äntligen dela det med dem!
21-07-24: Jag kollade mailen hela dagen igår, jag trodde vi skulle få vänta tills efter helgen med svar men strax innan fem kom mailet: NIPTtestet visar normala kromosomer, med en säkerhet på 99,6 % och ni väntar sannolikt en flicka. HELT OTROLIGT. Glad och lättad.
21-08-09: Jag har mått oförskämt bra denna semester. Några få tillfällen då jag mått lite illa. Tröttheten är bestående men dagarna har gått bra och de kvällar jag har varit uppe längre har också gått bra. Så glad att jag även orkat träna, det har inte varit aktuellt innan. Tacksam att jag kan se tillbaka på denna semester som fantastisk! Jag har verkligen kommit in i ett lugn och känner mig återhämtad. Jag är lite orolig hur det ska kännas att börja jobba igen, att behöva vara på g 9h/dag. Återstår att se hur det går.
Här är ultraljudsbilden från nipt testet, hon var knappt en halv decimeter. Det känns så längesen. Vi hade inte pratat om att göra nipt test innan första besöket hos barnmorskan, men när frågan lyftes kunde vi inte släppa den. Såklart var det en lättnad att inga kromosomavvikelser hittades, men framförallt ville jag få en bekräftelse i form av ett tidigt ultraljud och få höra hjärtslagen. Det kände som en evighet att vänta till vecka 20. Jag behövde bekräftelse att det verkligen var ett barn i magen.
